life is hard but simple

ett ögonblick jag minns är stunden, minuten, sekunden då jag fick veta
att vi skulle ta farväl av min farmor.
ett ögonblick jag alltid kommer att minnas, minns allt i minsta lilla
detalj..fastän jag var bortom all kontakt och var i en egen liten värld från stunden dem sa
orden som fick mig att bli så tyst jag aldrig någonsin varit.

minns hur jag satt i bilen och bara stirrade ut genom fönstret, tänkte på vad dem sa.
sa orden i mitt huvud, men fick det inte att gå ihop. orden kunde inte vara sanna.
minns också att min lilla syster försökte få kontakt med mig, ropade mitt namn flera gånger
men hon fick aldrig något svar.

när vi kom fram till danderyd sjukhus minns jag att jag möttes av en gråtande pappa.
men jag upprepade fortfarande orden i mitt huvud och försökte få dem att hänga i hop.
det var inte förräns stunden jag gick in i rummet där farmor låg på sängen
med alla slangar och maskiner runt om sig som ORDEN slog mig,
så hårt, dem gjorde så ont. Som en kniv i mitt hjärta som skar den i tusen bitar.
Just då ville jag inte förstå dem orden, ville bara höra orden..
allt kommer att bli bra!

men farmor har de bättre nu, i en mer fridfull plats.
Vila i frid <3