life is hard but simple

Minns den dagen i detaljer..
minns den dagen som de var igår..
minns den dagen för alltid!

En hemsk dag jag minns, tårar rinner ner för kinderna när jag tänker tillbaka..
3 år har gått och jag kan fortfarande inte förstå..
de går inte, det går inte att fatta..Att du inte längre finns kvar, jag kan inte prata med dig,
kan inte krama dig..Du finns bara kvar i mitt hjärta och i mina minnen.

minns torsdagen den 25 oktober 2007..
hade syslöjd och så ringde Eva och sa att vi skulle åka till sjukhuset..dem hämtade mig från skolan, vi åkte dit danderyds sjukhus. minns att dem i bilresan började prata om minnen dem hade med farmor.
så frågade jag vad det var vi skulle göra, då sa hon orden som vi mig att bli
tyst, helt stum. sa inte ord på hela vägen. satt bara och stirra ut på vägen.
"Dem ska koppla ut hennes maskin idag, vi ska ta farväl av henne"

dem orden skärde sig, som en kniv rakt in i hjärtat.
jag kunde inte fatta, ville inte fatta!
Ville bara därifrån!!!

Kom fram till sjukhuset och möttes av min pappa som stor grät, tårarna bara rann ner för hans kinder,
ännu hade jag inte släppt en ändå tår.
stod bara där, helt tyst, helt chockad och skärad!
Vi gick in och mötte upp min faster, mina kusiner och farfar.
alla grät. Jag kunde fortfarande inte få fram en enda liten tår.

Vi gick in till farmor, som låg där helt livlös på sängen med massa maskiner och apparater runt sig som pep.
höll hennes hand, hennes varma hand. sa farväl.
tårarna börja rinna, långsamt ner för mina torra kinder som nu blev blöta av floder av tårar.
ville inte säga hejdå. ville inte lämna henne. ville att hon skulle vakna upp och allt skulle bli bra.
men nej, hon låg kvar där, rörde sig inte, titta inte utan bara låg där.

vi gick ut igen, sen sa läkarna att bara pappa, farfar och faster skulle vara med när dem skulle koppla ut maskinen, men jag vägrade, skulle vara där in till det sista med farmor.
vägrade lämna henne!
så satt där, när dem kopplade ut maskinen som gjorde att hon andades.
hoppades på att hon skulle vakna upp, titta på oss. kunna andas själv.
men hon fick bara svårare och svårare att andas, mellanrummet mellan andetagen blev att större.

minns att hon rörde sig lite, drog upp handen när min faster krama henne, såg ungefär ut som hon skulle krama henne.. fick ett litet "hopp" att hon ändå var där.
men då kommr läkarn och säger "nee de e typ bara kolsyra i kroppen"
LÅT MIG FAN TRO VAD JAG VILL JÄVLA CEPELÄKARE!

Tillslut tog hon inga andetag längre, bara låg där helt livlös.hon blev allt vitare i ansiktet.
mina kinder var helt blöta, min tröja var blöt. pappren låg överallt utspridda blöta av tårar.
ville inte förstå, ville inte tro på det..jag ville vakna upp ur den hemska drömmen jag hade.
men det gick inte, för allt var äkta, det var verklighet.
Jag ville inte lämna henne.. ville sitta där föralltid, och bara hålla hennes hand.
aldrig lämna henne, ville sitta där tills hon skulle vakna upp och titta på mig och säga nu går vi hem.
nu ska allt bli bra!

tror aldrig jag gråtit så mycket som jag gjorde den dagen, en hemsk dag.
men en dag jag aldrig glömmer...
varje år den här dagen är för dig Farmor.
jag tänker på dig och tänker på alla minnen vi haft, alla underbara roliga minnen jag har med dig.
jag tänder ett ljus för dig, bara för dig.
Farmor du är älskade och kommer alltid att vara det.
Jag älskar dig! <3